En ambitiös dag
Mina krukväxter är överlevare. De klarar veckor utan vatten och näring. Vissnar något, men återhämtar sig efter ett tag. Det är rätt fantastiskt vad liv är. Jag uppskattade duggregnet idag. Precis som jag skrev i mitt förra inlägg. Alla gnällde och jag suckade själv åt dropparna som föll från himlen utanför V-huset. Sen blixtrade det till i min hjärna och jag kom ihåg att jag lovat mig själv att uppskatta regn nästa gång det regnade. Jag log lite för mig själv och följde efter de andra ekoisterna ut i regnet.
Ambitionen har varit på topp idag. Endast 4 minuter sen till spritleven imorse och då var jag först av tre medhjälpare. Jenny var såklart på plats allra först, men är man källarmästare så är man. Hon får trots allt betalt för det. Jag och Jenny började bära backar, vinlådor och cola-kartonger. Jimmy dök upp och han fick äran att bära fat*. Men han var smart idag och hämtade fram en bortglömd "fatrutchkana". Med Jennys hjälpa fick faten glida ner i källaren utan särskilt stor ansträngning. Upp till LTH för mig och en ganska seg föreläsning om anläggningsteknik. Jag satte mig, lyssnade 10 minuter och avgjorde att det där inte var något för mig. Hela grejen känns mer och mer som inte min grej. Sidorspår.
Lunch på Wermlands trots den jobbiga uppförsbacken till LTH. Från början tänkte jag värmt mat i V-huset, men jag var rastlös och behövde något som fick mig på andra tankar. Så jag tog cykeln ner till nationen igen och möttes av det vanliga, härliga wermlandsgänget. Och precis som vanligt dök inte min kära pojkvän upp förrän en halvtimme senare än alla andra. Rätt skönt att inte vara den sena i vårt förhållande.
Det var god mat, någon slags morotsgryta med kassler och pasta till det. Sen fick jag trampa på i tio minuter för att komma tillbaka till samma föreläsningssal som på förmiddagen. Men ambitionen tog inte slut där, utan när klockan slog tre och Conny pratat klart rullade jag och cykeln ner till Gerdahallen för ett styrke och spinningspass. Vilket pass! Jag var helt slut. Supereffektivt måste det ha varit. Har jag inte träningsvärk imorgon blir jag ledsen. Något var dock fel på min spinningcykelsadel. Den var sne, så när vi skulle sträcka ut armar och axlar och typ stretcha i början av passet höll jag på att glida av. Vilken syn det hade varit för alla om jag faktiskt glidit av med fötterna kvar i pedalhållarna. Då hade jag hängt där på ett snyggt sätt och haft galet ont.
Jag kom hem runt halv sex och då tyckte jag att jag var värd mat, en varm dusch och 1 timme framför tv:n och vänner. Det måste vara bästa serien ever. Nu är det slut på det roliga och GMO-artikeln väntar. Nu ska det skrivas engelsk text! Tjohoo!!
*Fat, inte tallrikar utan öl och ciderfat som väger 30 kg vardera.
Ambitionen har varit på topp idag. Endast 4 minuter sen till spritleven imorse och då var jag först av tre medhjälpare. Jenny var såklart på plats allra först, men är man källarmästare så är man. Hon får trots allt betalt för det. Jag och Jenny började bära backar, vinlådor och cola-kartonger. Jimmy dök upp och han fick äran att bära fat*. Men han var smart idag och hämtade fram en bortglömd "fatrutchkana". Med Jennys hjälpa fick faten glida ner i källaren utan särskilt stor ansträngning. Upp till LTH för mig och en ganska seg föreläsning om anläggningsteknik. Jag satte mig, lyssnade 10 minuter och avgjorde att det där inte var något för mig. Hela grejen känns mer och mer som inte min grej. Sidorspår.
Lunch på Wermlands trots den jobbiga uppförsbacken till LTH. Från början tänkte jag värmt mat i V-huset, men jag var rastlös och behövde något som fick mig på andra tankar. Så jag tog cykeln ner till nationen igen och möttes av det vanliga, härliga wermlandsgänget. Och precis som vanligt dök inte min kära pojkvän upp förrän en halvtimme senare än alla andra. Rätt skönt att inte vara den sena i vårt förhållande.
Det var god mat, någon slags morotsgryta med kassler och pasta till det. Sen fick jag trampa på i tio minuter för att komma tillbaka till samma föreläsningssal som på förmiddagen. Men ambitionen tog inte slut där, utan när klockan slog tre och Conny pratat klart rullade jag och cykeln ner till Gerdahallen för ett styrke och spinningspass. Vilket pass! Jag var helt slut. Supereffektivt måste det ha varit. Har jag inte träningsvärk imorgon blir jag ledsen. Något var dock fel på min spinningcykelsadel. Den var sne, så när vi skulle sträcka ut armar och axlar och typ stretcha i början av passet höll jag på att glida av. Vilken syn det hade varit för alla om jag faktiskt glidit av med fötterna kvar i pedalhållarna. Då hade jag hängt där på ett snyggt sätt och haft galet ont.
Jag kom hem runt halv sex och då tyckte jag att jag var värd mat, en varm dusch och 1 timme framför tv:n och vänner. Det måste vara bästa serien ever. Nu är det slut på det roliga och GMO-artikeln väntar. Nu ska det skrivas engelsk text! Tjohoo!!
*Fat, inte tallrikar utan öl och ciderfat som väger 30 kg vardera.
Kommentarer
Trackback
